extremt högt och otroligt nära
jag har en alla tiders favoritbok. den heter så mycket som: extremt högt och otroligt nära, och är skriven av jonathan safran foer. den är helt enkelt den finaste boken jag någonsin läst, och jag tror inte att någon bok någonsin kan slå den.
jag är egentligen inte så mycket för att kladda i böcker, men på sidan 220 finns ett så fantastiskt vackert stycke att jag var tvungen att stryka under det, och sedan läsa det om och om igen. och varje gång får jag lite svårt att andas för att det är så himla fint. vi kan läsa tillsammans, så att ni också får höra hur fantastiskt förtjusande det är.
"pojken bad flickan att säga "jag älskar dig" i sin konservburk, utan någon ytterligare förklaring. och hon bad inte om någon heller, eller sa "vad löjligt", eller "vi är för unga för kärlek", hon låtsades inte ens säga "jag älskar dig" bara för att han bad henne om det. istället sa hon: "jag älskar dig". orden gick genom jojon, dockan, dagboken, halsbandet, lapptäcket, födelsedagspresenten, harpan, tepåsen, tennisracken, sömmen i fällen på den kjol han en vacker dag skulle ha dragit av henne. (...) pojken satte ett lock på sin burk, tog bort snöret och ställde upp hennes kärlek till honom på en hylla i garderoben. naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. men det räckte för honom att bara veta att det fanns där."
också på sidan 279 har jag också strukit under en rad. den här:
"det krossade mitt hjärta i fler bitar än mitt hjärta var gjort av"
jag tycker att dessa två bitar är så himla fina att jag har lite svårt att tänka mig att någon faktiskt har kommit på och skrivit dem.
och sedan vet jag inte heller när jag plötsligt blev en sådan höpplöst äcklig romantiker, men nu är jag tydligen det. och böcker som innehåller stycken som dessa är det finaste jag vet.
jag är egentligen inte så mycket för att kladda i böcker, men på sidan 220 finns ett så fantastiskt vackert stycke att jag var tvungen att stryka under det, och sedan läsa det om och om igen. och varje gång får jag lite svårt att andas för att det är så himla fint. vi kan läsa tillsammans, så att ni också får höra hur fantastiskt förtjusande det är.
"pojken bad flickan att säga "jag älskar dig" i sin konservburk, utan någon ytterligare förklaring. och hon bad inte om någon heller, eller sa "vad löjligt", eller "vi är för unga för kärlek", hon låtsades inte ens säga "jag älskar dig" bara för att han bad henne om det. istället sa hon: "jag älskar dig". orden gick genom jojon, dockan, dagboken, halsbandet, lapptäcket, födelsedagspresenten, harpan, tepåsen, tennisracken, sömmen i fällen på den kjol han en vacker dag skulle ha dragit av henne. (...) pojken satte ett lock på sin burk, tog bort snöret och ställde upp hennes kärlek till honom på en hylla i garderoben. naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. men det räckte för honom att bara veta att det fanns där."
också på sidan 279 har jag också strukit under en rad. den här:
"det krossade mitt hjärta i fler bitar än mitt hjärta var gjort av"
jag tycker att dessa två bitar är så himla fina att jag har lite svårt att tänka mig att någon faktiskt har kommit på och skrivit dem.
och sedan vet jag inte heller när jag plötsligt blev en sådan höpplöst äcklig romantiker, men nu är jag tydligen det. och böcker som innehåller stycken som dessa är det finaste jag vet.
Kommentarer
Trackback
