IN ANOTHER TOWN

bild: rosiehardy

de senaste dagarna har jag tänkt på det här med tid. att det finns alldeles för lite tid. eller ibland, ibland när man har tokigt tråkigt så känns tiden överflödig och en minut känns som ett år, eller ibland till och med som en hel livstid. men för det mesta, för det mesta finns det alldeles för lite tid.

det finns så hemskt mycket saker jag vill göra men som jag aldrig tycks få tid till.

jag vill läsa fina böcker hela dagarna. ni vet, alla de där böckerna som man så länge har velat läsa men som istället bara har blivit stående och sett ledsna ut i bokhyllan. man vill ju så gärna ha tid att kunna läsa i lugn och ro och inte bara sittandes på pendeln, bland snoriga och skrikiga ungar, på väg in till stan. jag vill kunna läsa flera dygn i sträck och bli så trollbunden att jag både glömmer bort att äta, dricka och sova. och ibland även att andas.

jag vill dansa tio av veckans sju dagar. helst hela tiden. helst aldrig sluta. och om vi bara tänker bort det faktum att det faktiskt är fysiskt omöjligt så vill jag göra det ändå. ju mer jag dansar desto mer börjar jag undra hur jag en gång bara kunde sluta. och varför? och jag dör lite inombords av att tänka på det. och ibland undrar jag varför jag faktiskt läser till det jag läser eftersom jag mest av allt egentligen bara vill dansa. för att det enkelt nog gör mig som lyckligast.

samtidigt vill jag också hinna ägna all den tid åt skolan som den egentligen förtjänar och behöver. jag vill hinna utvecklas och inte bara rusa runt och stressa ihop skoluppgifter som aldrig känns bra nog. aldrig. för det behöver jag sätta mig ner och skriva flera veckor i sträck och inte göra något annat. bara leka med ord. hitta på. beskriva. och skriva så pass många blad att jag en dag kan tapetsera mina väggar med de. kanske även taket. och kanske en dag även golvet.

jag vill kunna använda alla dagens timmar till att fota. kanske inte varje dag, men de dagarna då önskan finns vill jag att det ska vara möjligt. för att någon dag så måste man ju faktiskt ta sig tid och göra något av alla de idéerna som man har samlat på sig. någon gång måste man ju utvecklas och inte bara hinna tänka att någon dag, någon dag när jag har tid ...

... nu känns det mest som att jag inte hinner något alls. man rusar runt och vill hinna med så mycket men man hinner inte, och då springer man ännu snabbare men ändå hinner man inte och sedan är tiden ute och man har inte åstadkommit något alls. bara virrat runt. så känns det. och man undrar: när kommer den där dagen, den där dagen då jag ska ha tid?