IN ANOTHER TOWN

ni vet hur man ibland kan läsa något, och läskigt mycket känna igen sig i det man läser? liksom känna igen sig i varenda liten bokstav. som att det lika gärna kunde ha varit en själv som uttalat citaten i texten? en sådan text läste jag idag. på insidan, i dn, kunde man idag läsa denna artikel, som bland annat tog upp hur ägande av saker påverkar en människa. och om hur det är att älska ting.

     – Men jag älskar verkligen att äga. Inte vad som helst, utan vissa saker, och de älskar jag intensivt, nästan som mina egna barn. Jag älskar dem trots deras skavanker. Som en bil jag hade förut, en gammal Toyota, som var rostig och eländig men som bara var min. Eller saker som jag har nu: min systemkamera. Jag har alltid älskat mina kameror, ända sedan min första Olympic som jag tyckte gjorde mig så tuff; den var som en förlängning av mig själv.

     Men mest av allt tycker hon nog ändå om sin dator, förklarar hon.

     – Det är väl lite sunkigt att älska en massproducerad pryl, gjord i Hongkong. Men jag kan verkligen känna en nästan fysisk kärlek till den. Datorn är min. Jag delar den inte med någon i familjen. I datorn finns saker jag skriver, alla fotografier som jag har tagit; det är som en dagbok, eller en sådan där anteckningsbok som jag alltid hade med mig i fickan när jag var yngre. Datorn är fylld med det som är mitt. Mina saker, mina upplevelser, mina minnen."

 

visst är det himla underligt, precis som hon säger, att man kan älska en massproducerad pryl så mycket? men jag är precis likadan. skulle min lägenhet börja brinna och jag bara fick ta med mig en sak ut, så skulle min macbook bli det som fick följa med. what else liksom?

 

     Utöver teknikprylarna älskar hon också vissa av sina klänningar.

     – Så fort jag ser en vet jag – det där är en ”Marie-klänning”. Då måste jag ha den. Den kan vara dyr eller billig, det finns egentligen inget samband med priset. Sedan sparar jag den länge. Jag har väl sju åtta stycken sådana, som jag verkligen bryr mig om, och verkligen inte vill bli av med. Den äldsta är säkert köpt för tio år sedan.

     – Jag älskar att ta bilder av platser jag varit på. Ibland är det nästan som en besatthet. Jag kan ha svårt att känna glädje över till exempel en vacker skogspromenad, eller ett besök på stranden, om jag inte har tagit ett fotografi av det. Har jag tagit ett foto blir upplevelsen ett ting, som jag kan ta med mig hem. Som jag kan äga. Precis som med pysslandet när jag var liten. Jag antar att det är något slags beständighet jag söker. Att inte upplevelserna bara ska försvinna."

 

dessa två stycken är ju faktiskt bara läskiga att läsa. det kunde lika gärna ha varit jag som sa dom. dock skulle dom då inte vara lika välformulerade. jag måste nog faktiskt rama in dessa bitar av texten och hänga upp dom ovanför min säng, eller så. läsvärt.