IN ANOTHER TOWN

david och jack, 3

för exakt två år sedan idag anlände jag till new rochelle och till min amerikanska värdfamilj. och sedan blev new rochelle och new york min bostad för tio månader framåt. jag var barnflicka i en judisk familj och tog hand om fyra pojkar. under tiden där ville jag mest säga fula saker till de ungefär hela tiden, och jag förundrades över amerikaner och deras sätt att uppfostra barn på. jag kunde inte förstå hur dessa bortskämda barn en dag möjligen skulle kunna växa upp och bli normala människor. helt seriöst så var alla föräldrar jag mötte i usa helt pantade i huvudet.

det gick så långt och jag blev så fruktansvärd less på allt vad barn hette så jag packade mina väskor och åkte hem redan i september. två månader innan mitt kontrakt löpte ut. när jag kom hem så hatade jag barn. jag ville inte se på barn. ville inte tänka på barn. kunde inte höra barn skrika, för då trodde jag att jag ungefär skulle explodera. på riktigt. men sedan gick tiden och någonstans där på vägen kom jag att inte längre vara allergisk mot barn.

idag saknar jag mina ungar i usa och jag blir alldeles varm i hjärtat av att tänka på de och på allt fint vi gjorde tillsammans. och ibland tänker jag till och med att jag kanske borde ha stannat kvar där tiden ut. att jag borde ha orkat. för då kunde jag ha fått två extra månader med de som vi kunde ha lekt och haft kul på. men sedan får jag påminna mig själv om hur inte fantastiskt allting var den mesta av tiden och att det nog faktiskt var lika bra. ja.

så varför delar jag plötsligt med mig av detta? jo, på torsdag fyller de två yngsta pojkarna, jack & david, fem år och jag har just skrivit deras födelsedagskort. jag har tittat på bilder och blivit så där hemskt lycklig. trots att jag då, för två år sedan, mest ville kasta ut de genom fönstret så kom jag så klart också att älska de något oerhört. idag saknar jag de mest och vill bara få krama sönder de. vill få sitta i det stora köket och titta på medan de äter cheerios och dricker chokladmjölk. vill få höra hur de säger: ääna, och hur de tar mig i handen för att de vill leka. så himla mysiga de var.

.... nu känner jag att det blev väldigt känslosamt här, så dags att runda av. nu ska jag packa min dansväska, posta födelsedagskort och bege mig mot ambra och marikas.