berlin, we love you.
jag är så himla bra på att glömma bort saker. som t.ex. så har jag ju glömt att visa er foton från berlin. ni vet, jag var ju i berlin en snabbis för några veckor sedan. och så här såg det ut då.
vi åkte tunnelbana och stationerna hette mest knepiga namn som jag aldrig kunde komma ihåg. men här är vi i alla fall på frankfurter tor. det var det enda namnet jag lyckades komma ihåg - mest för att jag skulle kunna hitta hem om jag tappade bort mig.
vi som åkte var:
the födelsedagsbarnet, gustav.
kriseliss.
sötcharlotte.
hannapanna.
och så jag, förstås.
i taxin sjöng vi födelsedagssånger för gustav.
vi plankade på spårvagnen.
och sedan hälsade vi på hemma hos två stiliga, franska herrar. de bodde hemskt flott med trägolv och minimalistiskt möblemang, och så spelade de bra musik för oss.
sedan gick vi så klart och dansade och lyssnade på möjligen ännu bättre musik.
vi gick mest hem långt efter att solen hade gått upp och då dansgolven badade i solljus och ändå fanns det fullt med människor kvar som fortfarande dansade. det fanns inget imorgon. och just i de stunderna älskade vi berlin så hemskt mycket att det gjorde lite ont i hjärtat.
vi åt på lite annorlunda tider, och ungefär en gång om dagen. vi hittade världens bästa italienska restaurang som serverade himmelskt goda pizzor. tänk så knasigt, att man ska behöva åka till berlin för att få äta den bästa italienska maten.
vi gick till samma restaurang både på lördag och på söndag.
mätta och belåtna dansade vi oss svettiga också genom lördagsnatten, och in på morgonen.
vi hittade nya vänner.
och tillsammans med de gick vi hem genom morgonberlin.
min kompis hade en flott rosett i håret.
när gustav fyllde år bjöds det på kramar.
på söndag hade solen hittat fram och vi gav oss ut på promenad.
min första gång i berlin och jag blev lite besviken på berlinmuren eftersom den var ungefär tunnare än väggarna i min lägenhet. jag hade liksom förväntat mig lite mer. något storlaget. men nej.
men lite fina illustrationer på väggen vägde i alla fall upp väggens tunnhet.
och sedan blev klockan söndagkväll och det var dags att åka hem. hejdå berlin.
så. lite så här såg det ut i min kamera. och sammanfattningsvis kan jag väl säga att vi absolut älskade berlin. jag menar, hur kan man inte älska en stad där det inte finns någon morgondag? å!
puss.
vi åkte tunnelbana och stationerna hette mest knepiga namn som jag aldrig kunde komma ihåg. men här är vi i alla fall på frankfurter tor. det var det enda namnet jag lyckades komma ihåg - mest för att jag skulle kunna hitta hem om jag tappade bort mig.
vi som åkte var:
the födelsedagsbarnet, gustav.
kriseliss.
sötcharlotte.
hannapanna.
och så jag, förstås.
i taxin sjöng vi födelsedagssånger för gustav.
vi plankade på spårvagnen.
och sedan hälsade vi på hemma hos två stiliga, franska herrar. de bodde hemskt flott med trägolv och minimalistiskt möblemang, och så spelade de bra musik för oss.
sedan gick vi så klart och dansade och lyssnade på möjligen ännu bättre musik.
vi gick mest hem långt efter att solen hade gått upp och då dansgolven badade i solljus och ändå fanns det fullt med människor kvar som fortfarande dansade. det fanns inget imorgon. och just i de stunderna älskade vi berlin så hemskt mycket att det gjorde lite ont i hjärtat.
vi åt på lite annorlunda tider, och ungefär en gång om dagen. vi hittade världens bästa italienska restaurang som serverade himmelskt goda pizzor. tänk så knasigt, att man ska behöva åka till berlin för att få äta den bästa italienska maten.
vi gick till samma restaurang både på lördag och på söndag.
mätta och belåtna dansade vi oss svettiga också genom lördagsnatten, och in på morgonen.
vi hittade nya vänner.
och tillsammans med de gick vi hem genom morgonberlin.
min kompis hade en flott rosett i håret.
när gustav fyllde år bjöds det på kramar.
på söndag hade solen hittat fram och vi gav oss ut på promenad.
min första gång i berlin och jag blev lite besviken på berlinmuren eftersom den var ungefär tunnare än väggarna i min lägenhet. jag hade liksom förväntat mig lite mer. något storlaget. men nej.
men lite fina illustrationer på väggen vägde i alla fall upp väggens tunnhet.
och sedan blev klockan söndagkväll och det var dags att åka hem. hejdå berlin.
så. lite så här såg det ut i min kamera. och sammanfattningsvis kan jag väl säga att vi absolut älskade berlin. jag menar, hur kan man inte älska en stad där det inte finns någon morgondag? å!
puss.
Kommentarer
Trackback
